Nilsson, Axel (1889-1981): Vilhelm Ekelund.
Blyerts på papper. Signerad: ”Axel Nilsson”. Odaterad, men utförd 1940/41. 26,3 x 20 cm. Påskrift a tergo ”Porträttstudie av [författaren] (=utsuddat) Vilhelm Ekelund” samt ”tillhör Margareta Björling -48”. Bladet med tejprester i hörnen och lätt missfärgning längs kanterna. I passepartout och nött förgylld ram med uv-glas.
Proveniens: Bonnierförläggaren Georg Svensson. Notering på bakpappen: ”Vilhelm Ekelund / skiss till porträtt o olja på Nedre Manilla / Köpt på Färg o Form”.
De flesta bilder av våra stora författare har utförts med andra bilder och fotografier som förlaga: porträttyper av författare traderas på ett sätt som påminner om kungliga porträtt. Här föreligger däremot något så sällsynt som ett porträtt som Ekelund suttit för, om än butter och med bruten arm. Teckningen utgör en skiss till Axel Nilssons oljeporträtt för den Bonnierska porträttsamlingen (1941).
Nina Öhman berättar om porträttets tillkomst i ”Bonniers porträttsamling på Nedre Manilla” (1994), sid 102-4:
”Hösten 1940 råkade Vilhelm Ekelund ut för en olycka - omkullsprungen av skenande hästar bröt han sin vänstra arm. Läkningen gick långsamt och smärtan plågade honom ’så att jag nästan aldrig har frihet att tänka en förnuftig tanke’. När Axel Nilsson året därpå började måla författaren - som fortfarande hade armen i mitella - var omständigheterna inte de bästa: målaren hade motvilligt accepterat förlagets beställning, uppdrag var honom främmande; författaren led av att inte kunna arbeta. Porträttet avslutades heller aldrig. Det var med målarens ord en ’spricka’ och sattes ned i källaren. Först 1946 erbjöds förlaget köpa det till reducerat pris och i ett brev till Axel Elvin skrev Nilsson: ’Kan man inte tänka sig att även om tavlan köps nu av Bonniers, den införlivas med samlingen först efter Ekelunds död? Det skulle då vara mera naturligt att ta vara på även ett skisserat porträtt av honom.’ Och målningen signerades. ’Konstnären, som sedan ungdomen beundrat, som han säger, 'fjäderspänsten' i Dithyramber i aftonglans och Antikt ideal, har tagit fasta på det stolta och slutna, ömtåliga undanvikande hos modellen” (Axel Elvin).