Larsson, Carl (1853-1919): Intressant, egenhändigt skrivet brev till vännen och tidningsmannen August Strömbäck (1855-1886), om oppositionen mot Konstakademien och Carl Larssons avsägelse av agrévärdigheten.

 

7 sidor (på 2 vikta blad i 8:o), daterat ”Grez d 22 augusti 1884”. Signaturen tyvärr bortklippt!

Efter tiden på Konstakademien arbetade Carl Larsson med att illustrera böcker, tidskrifter och dagstidningar. Han tillbringade också flera fattiga år i Paris från 1877, där han försökte etablera sig som konstnär men utan framgång trots att han arbetade hårt. Vändpunkten kom 1882 när han begav sig till Grez, en skandinavisk konstnärskoloni utanför Paris. Där mötte han sin blivande fru Karin Bergöö och genomgick en konstnärlig förvandling när han övergick till akvarellmålning. Ett lyckokast som skulle komma att betyda mycket för hans konstnärliga utveckling.

I detta mycket intressanta brev förklarar Carl Larsson omständigheterna kring varför han vägrade acceptera den agrévärdighet som Konstakademien tilldelat honom ofrågad; han var ännu bitter över att tidigare ha nekats ett stipendium. I hans opposition mot Akademien ingick att han istället anslöt sig till Opponenterna, som kort senare arrangerade sina viktiga utställningar ’Från Seinens strand’ och ’Opponenternas utställning’, där Carl Larsson tog aktiv del i arrangemangen.

 

”Gréz d 22 Aug 1884. / Tack, käre broder, för ditt sannt vänliga bref! Jag måste naturligtvis läsa upp det för min lilla hustru-knopp, och hon tyckte det var så riktigt bra. Det gladde mig så mycket det du talade om, rörande min ’agrée-’ värdighets-afsägelse. Ty så kan jag komma i tillfälle att ’lite granna’ få förklara mig. Men skälen äro så många att jag endast kan nämna ett par – de viktigaste. 1˚ att Konstakademien enligt min erfarenhet icke endast är en onödig, utan högst skadlig inrättning. 2˚ att jag ville bränna mina skepp för att jag ej skulle falla i den frestelsen att stiga inom de portar K. A. snarligen skulle öppna för mig. Dessa voro de viktigaste skälen till min afsägelse. Att ’sätta det i tidningen’ var för mig så högst pinligt, men enligt min åsigt riktigt. Hade Akademien förut underrättat sig om sin afsigt att ’kalla’ mig till agrée, skulle jag i all tysthet - naturligtvis - betackat mig för dess artighet. [När] nu A. offentligt förklarat mig för agrée, så finner jag det naturligt att min refus lika offentligt kungöres. Jag skref genast till Akademien om min afsägelse och fordrade av dem att de i posttidningen offentliggjorde den, men fick det svaret att det finge jag gå i författning om sjelf. Som jag hade min misstanke att posttidningen gifvit mig fan, fann jag det säkrast och beqvämast att vända mig till ’Sveriges mest spridda tidning’. Tror du nu mig? Framtiden skall visa hur rätt (eller riktigt) jag handlat. Både Akademien och några af mina skräflande, men i grunden fega, kolleger, äro satta i ett helsosamt trångmål. - Du skall få se! [...] Och se’n! [Teckning av en dödskalle.] Nej, min präktiga vän, du hör ej till dem som får dö unga; dertill har du aldeles för mycket ogjort i lifvet. Nu är jag så trött efter att i dag arbetat på tre olika aqvareller, att jag icke längre kan hålla hvarken i pennan eller tankarne. Slutar derför med innerligt hjertliga helsningar från oss tre Karin, Suzanne [en rad bortklippt, troligen Carl Larssons ’autograf’] (som det icke blir dop kan du icke bli fadder).” Suzanne var Carl och Karin Larssons nyfödda dotter.

Efter sin första Parissejour tillbringade Carl Larsson en tid i Stockholm, där han enligt egen utsago mest umgicks med tidningsmän och blev ledamot av Publicistklubben med introduktion från Harald Wieselgren. Till dem han lärde känna hörde August Strömbäck, pseudonymen Scaevola. Carl Larsson berättar om honom i ”Jag”: ”En annan ungdom, som spelade en stor roll såsom min uppfostrare, bör jag nämna. Det var en ung tidningsman [...] som icke stod den förre [skulptöreleven Ernst Adolf Ljungh] efter såsom bohemnatur. Han hette Strömbäck, var en lång, ståtlig och man kan väl kalla vacker man; en högt begåvad och i grund ädelsinnad människa, men en cyniker av ohjälpligaste sort. Han fäste sig varmt vid mig - detta bör jag tacksamt erkänna - men han var nog så besvärlig. Månadens första dag, då han fick sin avlöning, var han elegant som en dandy, sökte genast upp mig för att bjuda på middag på Hasselbacken. Här var ej värt att slingra sig undan, utan trilla med, och hjälpa honom att sätta i sig och bedöma de lukulliska rätterna och de ädla vinerna. Men en eller ett par dagar därefter, kom det upp en slusk, med usla kläder och tårna tittande ut genom de trasiga skorna, och bad om ’middagskrischan’, som det den tiden hette. Så hade den tusan pantsatt den fina utsyrseln och lackkängorna ... Det var inte roligt att gå ut med honom på stadens bättre och medelgoda restauranger ... men så ung han var, hade han ett slags stadgat anseende såsom original och stoiker, så att han blev ursäktad och rentav gärna sedd bland utelivets dåvarande koryféer.” Carl Larsson berättar vidare om hur Strömbäck vid ett tillfälle hänsynslöst pantsatte hans Kungl. medalj - Larsson återfick den först senare genom en slump, men att han också var mycket litterärt intresserad och var en av de första att omtala Strindberg för honom: ”Här finns en ung författare som lär arbeta på en bok”. När Carl Larsson var åter i Frankrike fick han brev från Strömbäck i London - föreliggande brev hör till samma korrespondens - om att han funnit en engelsk flicka att gifta sig med - ”Jag ryste på hennes vägnar, ty jag kunde honom!” skriver Larsson. De två vännerna återkom samtidigt till Stockholm, Carl med Karin och lilla Suzanne, Strömbäck med sin engelska fru. Men Strömbäck var nära undergången med trasslig ekonomi och hotade att göra slut på sig, vilket ju även framgår av detta brev. Kort senare dog han plötsligt på Hotel Rydberg, och Carl Larsson antyder att det var för egen hand. Avslutningsvis skriver han: ”Både August Strömbäck och August Strindberg måtte ansett mig värd att byta ord och åsikter med, vilket ännu förvånar mig, ty jag var ju ett obildat subjekt. Men jag var rätt beläst, och - såsom jag redan antytt - var det endast betydligare litteratur, som intresserade mig”.

 

ENGLISH:

 

Larsson, Carl (1853-1919): A very interesting Autograph Letter (signature cut out and missing) to Karl August Strömbäck (1855-1886) about Larsson’s opposition against the Swedish Academy of Art and his refusal to accept being appointed ”agré”.

 

7 pages (on 2 leaves in 8vo), dated ”Grez d 22 augusti 1884”. (signature cut out and missing.)

Strömbäck was a young journalist whom Carl Larsson had met in Stockholm, and continued to correspond with later when they were both abroad, Carl Larsson in Paris and Grez, Strömbäck in London where he married. Strömbäck led a chaotic life with increasing financial difficulties, and apparently committed suicide shortly after both he and Carl Larsson had returned to Stockholm.

Carl Larsson: Egenhändigt brev från Grez, 1884

SKU: 3797
0,00 krPris