Graffman, Carl Samuel (1801-1862): Landskap med vattendrag.
 
Pennteckning i tusch på blåaktigt papper, lagd på styvt vitt papper, fragment av några handskrivna textrader överst. Osignerad. 5 x 7,6 cm. Inramad. Utförd under konstnärens mångåriga vistelse på Danvikens hospital, Stockholm.
 
Proveniens: Bukowskis klassiska auktion 3 dec. 2014, nr 928 (avbildad på en fjärdedels sida), med uppgifter om tidigare proveniens: Fredrik August Dahlgren 1816-1895), hans samling nr 398; Stockholms Auktionsverk, 26 januari 1929, nr 285 (påskrift a tergo: ”inr. i konk. med Nationalmuseum”); Hovintendent Gösta Stenman (1888-1947), hans samling nr. 6551, i arv till hans dotter Ulla Fock, Stockholm; därefter i arv till 2014.
 
Ett kargt nordiskt landskap, med taggig skogshorsont och stenig förgrund. - - - ”Landskap tecknade dock Graffman mest, och bäst. I sina sjukdomsbilder bygger han upp terrängen expressivare än förut - och väl så övertygande, organiskt. Och sitt enkla material, grumligt tusch och brunaktlgt bläck, behandlar han med artistisk finess, särskilt då han har ett svalt blågrönt papper att arbeta på. Svärtan ger faktiskt koloristiska sensationer. [...] Han älskar att återge obygdsbilder med berg och skogar och ruvande mörker, ett mörker som fyller skogarna till brädden och sipprar fram mellan vart blad i trädens kronor. Men även om han väljer kända hemmamotiv, som från Strömmen i Stockholm, är stämningen alltid laddad. Terräng och atmosfär spelar samman i hans bilder. En patetisk rymd välver sig över städer, klippor, skogar och fält, och hans landskapsstil kan närmast karakteriseras som dramatisk. Detta är ett drag, som man ofta iakttar i sinnessjukas bildframställningar. [- - -] Själv stod Graffman i sina oljemålningar som en man i ledet bland fahlcrantzarna, men i sina teckningar är han en personlighet, som man inte går likgiltig förbi. I sin dynamiska terränggestaltning fullföljer han linjen från Carl August Ehrensvärd, men det är tydligen de stora sextonhundratalskonstnärerna han siktade mot, och han påminner ofta slående om Elsheimer och Rembrandt.” (Gunnar Jungmarker, ”Carl Samuel Graffman och hans sjukdomsteckningar”, Nationalmusei årsbok, 1935 (1935), sid. 97-8).
 
Det är ofta psykisk obalans och sjukdom som givit upphov till de få fall, där framstående svenska konstnärer från äldre tid har givit oss bilder som trotsar den akademiska skolningen, och därigenom ställer oss inför verk präglade av den nerv och närhet som gör att vi upplever dem som moderna, äkta och djupt mänskliga. Det gäller en Hill eller Josephson, men även Carl Samuel Graffman (1801-1862), vars sinnessjukdom bröt hans kraftigt uppåtgående bana i förtid och förpassade honom till hospital för resten av livet.
 
Carl Samuel Graffman hade fått sin tidiga skolning som konstnär hos bl. a. Emanuel Limnell och Fredric Westin och kom senare under inflytande av landskapsmålaren Carl Johan Fahlcrantz, vars landskapsstil han försökte efterlikna. Ett viktigt och tidstypiskt romantiskt steg tog han 1830 med en resa till Skottland, vars storartade natur väckt uppmärksamhet genom Ossians sånger och Walter Scotts romaner. (Fahlcrantz hade 1827 gjort en snarlik både litterär och konstnärlig resa i Norge, inspirerad av Frithiofs saga.) Resultatet blev flera målningar i mindre format med skotska motiv, men framför allt teckningssamlingen ”Skottska vyer tecknade efter naturen”, som han utgav 1831-33 med bilderna litograferade av Carl Johan Billmark. Han såg sitt anseende öka betydligt, vann agrévärdighet vid Konstakademien och erhöll 1834 ett resestipendium. De första tecknen på hans sinnessjukdom visade sig i Frankrike 1836, och brytpunkten kom sommaren 1838, sedan Graffman hörts hota att skjuta den ryske tsaren som väntades till Stockholm, och även dragit fram ett par pistoler. Han fänglades och föll enligt läkaren Sondéns rapport ”i complett vansinne med raseri och affördes till Danviks Dårhus”, där han intogs 10 juni 1838 för att aldrig mer bli fri.
 
Graffmans produktion före sjukdomen är liten, och hans rykte vilar i hög grad på de omkring 200 teckningar som han utförde på Danviken, många under åren 1841-42. Denna oeuvre är både konstnärligt betydande och stark som vittnebörd om en bruten konstnärs envisa bildvilja, trots omöjliga omständigheter. Verken består till större delen av ”landskapsbilder samt vegetations- och figurmotiv av stor intensitet, romantiska, men med en starkt personlig ton, dynamiska i formgestaltningen och hetsiga i svärtan” (Jungmarker). Därtill bl. a. porträtt föreställande medpatienter och vårdpersonal samt fria kopior efter reproduktioner av konstverk. Formatet är ofta anmärkningsvärt litet och verken är ibland utförda på återanvända blad med handskriven text - Sten Åke Nilsson har dragit slutsatsen att Graffman helt enkelt saknade tillgång till fullvärdigt papper. Några bilder är så små att det ryms tjugo stycken på en foliosida. Så har de ofta nått eftervärlden: ihopsamlade och uppklistrade på större blad, brevfragment eller utskurna boksidor. Inte alltid på samma ledd, utrymmet har utnyttjats maximalt och vittnar om Graffmans omsorg om sina bilder, och ansträngningar för att bevara dem. Mitt i sjukdomen fanns en stark självmedvetenhet.
 
ENGLISH:
 
Forest landscape, an original ink drawing by Swedish artist Carl Samuel Graffman, c. 1840s, 5 x 7,6 cms, unsigned, framed. Executed during the artist's life-long confinement to a lunatic asylum in Stockholm from 1838. He is thought to have suffered from paranoid schizophrenia. He worked in very small format as here due to a lack of paper. Some 200 small drawings survive, only very few have been on the market.