Brusewitz, Gunnar (1924-2004): Utstikt över vattnet från ”Stugan” (f.d. krogstugan), Björnholmen.
Etsning, provtryck. Egenhändig signatur och angivelse av motivet: ”Björnholmen (Provtryck) / G. Brusewitz 49”. 15,5 x 19,5 cm (plåten), 22 x 28,3 cm (bladet). Blad med bevarade råkanter, små hörnskador från tidigare montering, kort riss i överkant, obetydlig solkning i höger marginal, bladet ngt gulnat. Ram finns.
Proveniens: Gunnar Brusewitz, och därefter nästa ägare av hans barndoms sommarhus på ön, antikvariatbokhandlare Åke Andersson med söner (till 2016).
Ett troligen unikt avdrag; en ytterligare bearbetad version finns avbildad på sid. 18 i Brusewitz' Synminnen och minnesbilder (1994), med följande bildtext: "Hösten 1949 antogs jag till elev vid Konstakademiens grafiska skola. Jag tryckte åtskilliga blad detta år och följande, i små och onumrerade upplagor. Ovan utsikt mot farleden, Björnholmen". Motivet utfördes även som litografi.
Ett fint vittnesbörd om Gunnar Brusewitz’ barndomsmiljö, hans uppbrott därifrån och hans tidiga konstnärskap:
På Björnholmen i Mälaren vid Stockholms inlopp, mitt emot Mälarhöjden och Lyran, låg från 1870-talet i nära 90 år familjerna Bredbergs, Flensburgs och Brusewitz’ gammaldags högborgerliga sommaridyll, grupperad kring en ståtlig villa med krattade trädgårdsgångar, ambitiösa blomsterrabatter, ångbåtsbrygga och originella sommargäster. Gunnar Brusewitz tillbringade där sina somrar som barn på 1930-talet och bodde i ett litet 1700-talshus som från början varit en livligt besökt strandkrog. Under 1940-talet bodde han tidvis året runt i ’Stugan’, som han fått ärva, och inledde samtidigt sin konstnärsbana i en tid då mycket förändrades och traditionerna kring gamla tiders sommarnöjen obönhörligen upplöstes.
Brusewitz har ägnat sin sommarvärld på Björnholmen - unik och samtidigt tidstypisk - en hel liten minnesbok som utkom 1987 i Höjerings stockholmianaserie. Ett fotografi på s. 24 återger den av vackra ekar omgivna krogstugan, där f.ö. även Brusewitz’ släkting Mina Carlson-Bredberg (1857-1943) målat.
”När jag tänker tillbaka på björnholmstiden så är det barndomstidens sommarlov och de mognare årens höstar som jag minns bäst. På 40-talet hyrde jag ut Stugan om somrarna och flackade själv omkring på annat håll och när hösten kom och huset blev tomt på hyresgäster flyttade jag in och stannade till ett stycke in på vintern. Jag målade och läste och besökte tidvis någon konstskola i Stockholm. Pendlade mellan ön och stan. Det var en säregen känsla att skjuta ut roddbåten vid Fridhemsbryggan på Mälarhöjden och ro hem i höstmörkret till Björnholmen, där en ensam karbidlampa lyste svagt från trädgårdsmästarens stuga. [---] ”Kanske är det i höststämningen jag helst vill minnas Björnholmen. Mitt förhållande till ön förändrades när jag kom upp i de övre tonåren, blev mer elegiskt. Sommarlivet kring de gamla villorna befann sig på allt längre avstånd från verkligheten, tyckte jag. Jag läste ryska klassiker den här tiden och tyckte mig uppleva något av den drömska stämningen hos Tjechov och Turgenjev i höstens stillhet på ön. Inga motorbåtar knattrade på fjärden, inga röster hördes, tidvis levde jag helt ensam på ön tillsammans med schäfern Zenta. Jag lärde mig leva med Stugans alla hemlighetsfulla ljud. Riktigt gamla hus lever sitt eget liv, knarrar, suckar, jämrar sig ibland. Steg hörs från långt tillbaka i tiden, gångjärn gnäller omotiverat. Dödsurets flitiga knäppningar i panelerna blev snart familjära och trygga för att inte tala om mössens diskreta trippande över takpappen och nyfikna tittande ur något hål, när batteriradion serverade musik. […] Jag minns de tidiga höstmornarna med stilla vatten och löv som med en lätt knäppning lossnar från sitt bladfäste och singlar mot marken. De gamla villorna dolde sig avvaktande inne i höstfärgerna. Vildvinet, som gamle Jonsson planterat på Franz Sjöbergs tid vid Stora Villans fasad, lyste rött som blod mot den gulrappade väggen, äpplena dunsade tungt mot marken när jag gick genom trädgården. […] I slutet på 40-talet började jag känna mig färdig med ön, alhäcken kring stränderna kändes som en trång krage som hotade att kväva mig. Fortfarande kunde det hända att jag upplevde den gamla sommarlovskänslan från min barndom men lusten att bryta sig loss från ön blev allt starkare. […] 1952 sålde jag stugan till bokhandlare Åke Andersson, som alltjämt [1987] bor där, och 1960 lämnade familjen Flensburg Stora Villan och ön för gott - då hade Björnholmen hört till samma släkt i nära nittio år.”