Ågren, Olof (1874-1962): Konstnärinnan Herdis Rappe. Porträtt.
Olja på papper. Otydligt signerad. 29 x 22 cm. Utförd i Siena 1920 enligt påskrift. Lätt nött, fläckad och krackelerad, ngt vågigt papper. Under glas.
Proveniens: Nils och Berta Victorin, Västervik. Litteratur: Upptagen i Konst i svenska hem II:478 (paret Victorins samling, sid. 309). Paret Victorin hade en förnämlig Olof Ågren-samling, omfattande minst 18 målningar. Ett urval ur deras samling av både mattor och konst ställdes ut på Waldemarsudde 1976-77, ”En konstsamling från Västervik”.
Ågren reste ut från Sverige våren 1919 och slog sig tidigt ner i Siena, där han tillbringade ett par år och bl. a. lärde känna Bertil Bull Hedlund.
Herdis Rappe (1890-1971) har i ännu lägre grad än Olof Ågren skrivit in sig i det allmänna medvetandet, men gjorde under sina konststudier en resa till Italien och Paris 1920-21, då hennes väg alltså korsade Ågrens.
Det här porträttet, rimligen ett av ganska få Herdis-Rappe-porträtt, kommer från Nils och Berta Victorins Ågren-samling, som Fredrik Sjöberg omtalar i sin fina bok om Olof Ågren och Lotte Laserstein, ”Ge upp i idag - i morgon kan det vara för sent” (2013), på sid. 156-7:
”Det fanns en gång en matthandlare i Västervik som hette Nisse Victorin. I mitt barndomshem berättades en historia om hur han via sin firma sålde de syntetiska heltäckningsmattor i brunt som i början av 1970-talet var höjden av modernitet och skamlös lyx och som jag, innan decenniet var över, älskade min första flickvän på. När huset långt senare såldes, försvann dessa mattor samma dag som handpenningen betalades. Det får man förstå. Tiderna förändras, liksom välståndets markörer. Och Nisse Victorin, som var född 1902, hade säkerligen också försvunnit i glömskans mörker på matthandlares vis om han inte också hade varit samlare, en man med blick för väsentligheter som efter krigsårens högkonjunktur inom textilindustrin var tillräckligt rik för att köpa vad han ville. Konst och dyrbara mattor. Han sysslade med alla former av textilier på den tiden; sålde mycket till armén och levde gott när blockaderna ströp konkurrensen från utlandet. Berömd är hans persiska praktmatta som kanske, fast ingen vet säkert, härstammar från krigsbytet efter slaget vid Kahlenberg 1683, då den polsk-tyska hären bröt osmanernas belägring i bergen utanför Wien. I bytet ingick tusentals tält, inklusive storvisirens luxuösa fältbostad, och kanske var det därifrån den kom, Nisse Victorins mest berömda matta, som visades på Nationalmuseum redan 1946, och ställdes ut igen i mitten av 1970-talet när Prins Eugens Waldemarsudde anordnade utställningen ’En konstsamling från Västervik’. I katalogen berättar samlaren själv om alla dessa mattor och målningar som röjer en så säregen smak. Vera Nilsson, Kalle Hedberg och Olof Ågren inte minst. Och jag kände till den där samlingen, säkerligen den då största av Ågren i privata händer, men tänkte att Nisse Victorin kanske bara hade varit bussig mot en utfattig målare några mil nedåt kusten. En provinsmecenat med större hjärta än konstförstånd. Först när jag hittade hans Ågren-samling, som ännu hänger intakt i ett avsides radhus, och läste katalogen från Waldemarsudde, tyckte jag mig förstå att också han förstått.”